Med finansvärlden i fokus


Ålder: 30.
Bor: Linnégatan. 
Aktuell med: 
Debutromanen ”Fartblinda” –
en thriller som utspelar sig i Stockholms finansvärld. 
Östermalmsfavoriter:
Café Karla, Karlavägen 71
– Bra ställe att skriva på, det är lugnt och trevligt.
Stora delar av boken är skriven där. 
Bernies, Norrlandsgatan 24
– Medlemklubben ovanför Nosh and Chow har hittat en bra balans,
kul med lite nattklubbskänsla utan att det blir sunkigt.  
Sturebadet, 
Sturegallerian– Jag springer där nästan varje morgon under vintern.
Inte gratis, men det är värt det för den fina miljön.

Carolina Neuraths framgångar kom tidigt.
 
Hon vara bara 24 år gammal när hon vann Guldspaden för en granskning av revisionsbranschen – och ungefär samtidigt släppte Carolina boken om HQ, ”Den stora bankhärvan”, som blev en hyllad bästsäljare. 

Idag har hon hunnit fylla 30, och gör nu debut som romanförfattare med ”Fartblinda”, en thriller som utspelar sig i Stockholms finansvärld. Intrigen – som bland annat inbegriper en bank med en kraftigt övervärderad tradingportfölj och en ledning som försöker mörka problemen – påminner mycket om HQ-härvan. 

– Visst finns många likheter, framför allt i de tekniska detaljerna, men även Carnegie hade faktiskt problem med övervärderade tradingportföljer. Utan att avslöja för mycket av historien så slutar det i alla fall inte likadant som i HQ-fallet, säger Carolina Neurath. 

Hur är stämningen om du och Mats Qviberg hamnar vid borden intill varann? 
– Den är nog stel. Jag säger kanske hej, möjligen mumlar han något tillbaka. Men när jag släppte HQ-boken fanns det andra som var betydligt mer upprörda än han. Först några år senare började Mats Qviberg utmana mig till Twitter-duell och skrev rätt hårda inlägg om nätterna. Men jag var föräldraledig då och inte särskilt intresserad av att duellera. 

Har du någon favoritdeckarförfattare?
– Jag läser faktiskt inte så många deckare men jag gillar Liza Marklund. 

Är du nervös inför recensionerna?
– Jag är ganska bra på att bygga en skyddsmur. Och i ärlighetens namn har jag inte skrivit finlitteratur utan en bok som är tänkt att sälja och nå ut – och det brukar ju inte gå hand i hand med goda recensioner. Men de flesta läsarna är positiva. Någon recensent klagade på att vissa karaktärer var för genomonda för att kännas verkliga. Men faktum är att när jag jobbade med exempelvis HQ-boken fanns flera personer som det var näst intill omöjligt att få någon att säga något positivt om. 

Är det finansbranschen som skapar monster eller söker sig monstren till finansbranschen?
– Både och, tror jag. Många som jobbar med finans har haft målbilden att bli miljonärer sedan de var små, och så kliver de över lik för att nå dit. Sen tror jag att en extremt pengastinn bransch lockar till sig en del typer med psykopatiska drag. Men det är viktigt att tillägga att det självklart finns många vettiga och sunda personer i branschen också.


Vad är det med finansbranschen som kittlar dig?

– Jag tror pengarna gör att det uppstår en fartblindhet som är lätt att dras med i. Särskilt om man har lite svårt med moralen. Och det är ju en bra grogrund till dramatik. 

Din hjältinna i boken, ekonomijournalisten Beatrice, är en socialt handikappad ensamvarg. Hur självbiografisk är hon?
– Privat är vi inte särskilt lika. Hon är en enstöring medan jag älskar att
ha folk omkring mig. Helt ärligt skulle jag inte ha något emot att leva i kollektiv. Men professionellt finns en del likheter: vi är båda ganska tuffa i våra yrkesroller. 

Apropå det, är det inte jobbigt att upprepa samma fråga om och om igen när man har en rasande Bert Karlsson mittemot sig. 
– Egentligen inte, vid såna tillfällen är jag så inställd på uppgiften att jag inte tänker på annat än att försöka berätta något som inte berättats tidigare. 

Är det stor skillnad på att skriva roman och reportagebok?
– Jätteskillnad. I reportageböcker måste allt stämma, så man trippelkollar alla fakta och citat. Och det tar tid, ofta bygger ju boken på 50 eller kanske 100 intervjuer. Att skriva skönlitterärt har verkligen känts som en frihet. 

Vad gör du om boken blir en bästsäljare, blir du författare på heltid?
– Nej, det tror jag inte. Jag skriver gärna fler böcker men utan journalistiken skulle jag tappa en dimension. Jag behöver den riktiga världen. 

Boken utspelar sig på Östermalm, en person dör på Strandvägen, hur har du researchat miljöer?
– Inte mer än att jag bott här i några år och rört mig väldigt mycket i stadsdelen. 

Vad gillar du och ogillar du med Östermalm?
– Just nu bor jag intill Östermalmstorg och där är verkligen otroligt mysigt, med massor av bra caféer, butiker och restauranger. Sen gillar jag närheten till Djurgården, där jag springer så fort det blir lite varmare. Det jag kan ogilla är att Östermalm är likriktat. Det finns ingen större kulturmix och det kan bekymra mig när jag tänker på var min dotter ska gå i skolan. 

Östermalm är ganska finanstätt, händer det att du hamnar på föräldramöten med människor du skriver om? 
– Jo, jag har varit med om att träffa folk jag granskat i sociala sammanhang. Men Stockholm är inte en jättestor stad, jag tror att det är ofrånkomligt. 

Du jobbar heltid på Svenska Dagbladet. När har du skrivit boken?
– Under föräldraledigheten. Stora delar är skriven på olika caféer medan min dotter legat och sovit. Och så en del på kvällar och nätter. Jag tror att mitt sömnbehov är lite mindre än andras. 

Slutligen, vad är det bästa du gjort?
– Det är nog HQ-boken.


MER LÄSNING

Biblioteket No. 5

På Bältgatan 5 förvandlas en gammal hushållsskola till ett exklusivt och modernt bostadshus.

Läs artikeln

Smycken med attityd

Smyckedesignern Dannie Larsson vill få oss att våga ta ut svängarna lite mer.

Läs artikeln

Bäst på Östermalm

Vilka av stadsdelens krogar, kulturinstitutioner och butiker har varit bäst i år? Vi lät östermalmarna själva rösta fra...

Läs artikeln