Spring aldrig efter bussen

Måndag morgon. Befinner mig i höjd med Tössebageriet (som inte hunnit få semmelwrapskö än) när Ettans buss svänger ut från Sibyllegatan och börjar rulla norrut längs Karlavägen. Eftersom jag redan är försenad till morgonmötet börjar jag sprinta som en besatt för att hinna ikapp bussen till nästa hållplats. 

I ett tiotal sekunder ser det ut som att jag ska lyckas, bland annat med hjälp en grupp neonfärgade dagisbarn som tvingar bussen att vänta vid ett övergångsställe, men med bara några meter kvar till den hägrande dörren, lägger chauffören i ettan och rullar retligt iväg. Kvar på trottoaren står jag – svettig, illröd, svinförbannnad. Vid busskuren står ett tjugotal personer och stirrar på mig. Deras blickar är medkännande men jag anar att de hånler inombords. 

”En person som fortfarande tar bussen till jobbet efter att ha fyllt 26, kan betrakta sig själv som ett misslyckande.” 

Denna befängda kommentar kläcktes av Margaret Thatcher under hennes tid som premiärminister. Som väldigt ung var jag av en liknande uppfattning som järnladyn – men mental mognad (och en betydligt skralare sportbilsbudget än jag målade upp som 18-åring) fick mig så småningom att ändra åsikt. 

Det är givetvis inget fel med att ta bussen. Inte alls. Att trängas med 50 andra rödnästa och januari-apatiska stockholmare som stirrar ner i sina iPhones medan bussen synnerligen långsamt kränger fram längs Stockholms gator. Och att efter tjugo minuter (det tar alltid tjugo minuter att åka buss, vart man än ska) kliva av på en hållplats inte alltför nära ens slutliga destination. Klart man tar bussen. Däremot bör man aldrig, aldrig någonsin springa efter den. För i det där ögonblicket då bussen hånfullt rullar iväg framför ens ögon, känner man sig exakt som personen Thatcherskatan beskrev: en hopplös förlorare. Inte för att man reser med ett offentligt färdmedel till jobbet – utan för att man så innerligt ville hinna med just den bussen, och misslyckades. 

Ett annat mardrömsscenario, som jag upplevt många gånger, är att man jäktar och faktiskt hinner med bussen. Bara för att mötas av en tom förarstol. Det är nämligen chaufförsbyte. Som tar fem minuter. Samma påklistrat deltagande blickar från de andra passagerarna, men inombords tänker de: ”stackars sate – 200 i puls och svettfläckar fram till lunch, helt i onödan”. 

Slutsats: spring aldrig efter bussen. Det spelar ingen roll hur bråttom du har. Din värdighet är viktigare än nästa möte.


MER LÄSNING

Östermalms nya kluster

Inredningsbutikerna ligger tätt på Sibyllegatan och Humlegårdsgatan är vårt nya herrshoppingmecka. Vi har kartlagt Öst...

Läs artikeln

Med uppdrag att utveckla

Veronica Arph är ansvarig för Lagerlings Development – Lagerlings avdelning som hjälper fastighetsägare och bostadsrät...

Läs artikeln

Inred dig lyckligare

Isabelle Sjövall och Katarina Gospic, en inredningsdesigner och en hjärnforskare, arbetar under det gemensamma konceptet Gr...

Läs artikeln

En svensk hitman

Violinisten som blev hitmakare. Carl Falk skriver låtar åt storstjärnor som Madonna, One Direction och Nicki Minaj.

Läs artikeln

Killarna bakom BikeId

I en liten butik på Brahegatan håller de unga cykelentreprenörerna bakom BikeID eventuellt på att skapa en världssuccé.

Läs artikeln