Linn Frisinger skapar drömmar av nylon
Året är 2013 och på SVT har dokumentärfilmen ”Glödlampskonspirationen”, om fenomenet ”planerat åldrande”, precis sänts. Alltså hur produkter i dag är designade för att gå sönder och på så vis sälja mer. Bland de många exemplen tas strumpbyxan upp. Plagget, som en gång i tiden varit en statussymbol som hanterats varsamt, lagats vid minsta maska och burits vid speciella tillfällen, hade blivit en ohållbar slit och släng-produkt. Linn Frisinger tänker att det måste finnas ett bättre sätt. Kan det här vara svaret på det hon så länge sökt efter: en produkt som kan fylla det där hålet på marknaden och samtidigt göra skillnad för miljön. Hemma i tvåan på Styrmansgatan börjar hon undersökningen. Hur gör man världens första hållbara strumpbyxa?
– Nylonstrumpbyxan är modevärldens plastsugrör. De tillverkas av råolja och ett par motsvarar 20 petflaskor. Varje år slänger vi ungefär åtta miljarder strumpbyxor i soporna. I samma stund som vi hittade en tråd av återvunnen nylon som var tunn nog så sa jag upp mig från mitt jobb, berättar Linn Frisinger när vi ses på Swedish Stockings kontor på Skeppargatan.
Men så fanns också ett stöd, eller nästintill en förväntan, hemifrån att en dag starta eget. Med en
pappa, morfar och två bröder som alla är entreprenörer var det ingen som höjde på ögonbrynen när
Linn lämnade den välbetalda finansbranschen för att revolutionera strumpbyxevärlden.
– Jag har aldrig tvivlat på idén. Ur ett affärsperspektiv har den allt: den är enkel att skicka via e-handeln och resulterar i få returer eftersom strumpbyxor räknas som underkläder. Dessutom är det nästintill omöjligt att välja fel storlek.
Finns det en press i att du kommer från en entreprenörsfamilj?
– Självklart finns det en förväntansbild. Men jag har nog alltid levt med en viss nivå av prestationsångest. Att driva företag är att lära sig leva med ångest. Försäljningssiffrorna är det första och sista jag ser varje dag, jag lever i det jämt.
Linn tystnar och funderar.
– Ibland frågar jag mig såklart vem jag gör det för. Men jag gör det för mig själv. För att jag mår som bäst när jag känner: ’Vilken bra produktiv dag jag haft i dag’.
Kan du någonsin släppa det?
– Ja, vi tillbringar mycket tid ute på landet i Uttersberg med familjen. Promenerar med hunden, plockar svamp, fiskar kräftor och bastar. Avkoppling är att sitta i bastun och titta ut över den stilla sjön.
Hon fortsätter:
– Men jag kan även hitta lugnet i stan. För mig, som kommer från en mindre stad, passar Östermalm perfekt. Vi har gångavstånd till allt – dagis, kontor, vänner, hem och butiker. Det är en liten stad i staden. Det är trygghet för mig. Linn Frisinger växte upp på en hästgård utanför Köping. Att satsa på strumpbyxor var aldrig planen,hon skulle ju bli nästa Malin Baryard. Som en del av juniorlandslaget i hästhoppning tävlade hon regelbundet med flera topphästar. Dagarna på riksidrottsgymnasiet i Strömsholm började klockan halv sex i stallet och all ledig tid vigdes åt hästarna.
– Jag kommer ihåg hur jag brukade sitta på nätterna och badda mina ögon med bomull och vatten för att orka plugga, minns Linn. Men det var en bra skola för att lära mig jobba hårt.
– Att elitidrotta, oavsett idrott, är på många sätt som att driva eget företag. Det är 365 dagar om året, det är mentala toppar och dalar och det är upp till en själv att lyckas. Man lär sig också vad man mäktar med och hur långt man kan pusha sig själv.
Men att hålla på med hästar på hög nivå innebär en livsstil för en hel familj och idrottssatsningen nådde sitt slut när Linns föräldrar separerade.
– För mig blev det svart eller vitt. Jag tänkte inte göra det halvdant och slutade från en dag till en annan. Jag har inte suttit på en häst sedan dess.
Vi slår oss ner vid det stora konferensbordet, omringade av strumpbyxklädda ben, och Linn bjuder på kaffe. Utanför kontorets stora valvfönster rör sig morgonpigga Östermalmsbor på väg mot skola, jobb och hunddagis. Linn berättar att hon är sliten efter hektiska modeveckor i både Paris och Köpenhamn, arbete med nya kollektioner och designersamarbeten, nu senast med den brittiska modeprofilen Camille Charrière.
Det har gått tio år sedan lanseringen av Swedish Stockings och vi kan konstatera att den där affärsidén var lyckad. I Köping har det gamla stallet blivit lager och fyllts med strumpbyxor i rutigt, randigt och prickigt, blått, grönt och rött. Utan att ta in externt kapital har Swedish Stockings vuxit stadigt med drygt 30 procent per år och förra året uppgick omsättningen till 40 miljoner, trots rådande lågkonjunktur. Linn kallar det för ”läppstiftseffekten”.
– Vi ser att man under ekonomiskt tuffare tider väljer att investera i de små detaljerna som man tycker att man kan unna sig, som ett läppstift eller ett par strumpbyxor, till skillnad från en dyr ny klänning eller väska.
– Vår vision har alltid varit att påverka modeindustrin till det bättre. En viktig del av det är att inte vara rädd för att dela med sig av sin produkt. Ju fler av de där åtta miljarder strumpbyxor som slängs varje år som kan vara gjorda på ett hållbart sätt, desto bättre. Oavsett om de bär vår logga eller inte. I dag producerar vi åt flera stora modebolag, så som Ganni och Marlene Birger.
Men Swedish Stockings nöjer sig inte där. Sedan ett par år tillbaka tar man även emot gamla strumpbyxor för återvinning, oavsett märke. Det är inte möjligt att göra nya strumpbyxor av gamla i dag, i stället mals de ner och blir till cylinderformade bord, designade av den svenske formgivaren
Gustaf Westman.
– Idén kom från min pappa. Han är en sparsam man och funderade över vad han skulle göra med alla damstrumpor som fyllde hans förråd. Så han började mala ner dem för att använda som utfyllnadsmaterial i de fett- och oljetankar som han tillverkar i sitt bolag. Vi funderade på hur vi själva kunde använda metoden och kom på idén till möbler.
Varje bord innehåller mellan 80 och 350 par strumpbyxor, beroende på storlek. Just nu håller Swedish Stockings ”recycling club” på att ta fram ett samarbete med en kanadensisk konstnär som gör vägghängd konst av kunders gamla strumpbyxor.
– I år har vi som mål att vi ska samla in fler strumpbyxor än vad vi producerar. Det är häftigt att kunna ta en gammal strumpbyxa och göra en produkt som blir ännu mer exklusiv och kommer hålla mycket längre. Sedan 2024 är Linn Frisinger även en del av Prins Daniels Fellowship, ett initiativ som drivs av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien i samarbete med Prins Daniel, som matchar unga entreprenörer med mentorer ur näringslivet under en tvåårsperiod. I Linns fall betyder detta ett nära samarbete med Johanna Sjöberg, vd på Toteme.
– Med Johanna kan jag bolla dagliga tankar och problem som uppstår i arbetet. Initiativet är även en bra möjlighet för idéutbyte och olika entreprenörsresor, i höstas var vi i Paris där vi bland annat
besökte modehuset Dior och lyxkonglomeratet LVMH. Men även spännande AI- och rymdföretag. Vårt samtal leder in på frågan om motivationen till att driva eget bolag, något hon själv ofta funderar kring.
– Jag har aldrig känt mig omotiverad under de här tio åren. Pengar har aldrig varit en drivkraft för
mig utan jag tror att det handlar om att det måste finnas ett tydligt syfte. Ett ’why’. Mitt ’varför’ har varit att jag vill försöka göra det bättre för antingen djur eller natur. Just nu jobbar jag för naturen, i framtiden kanske det blir djur.
Kommer du ta dig upp på hästryggen igen?
– Tidigare handlade hästarna så mycket om tävling och prestation. Men efter så här många år skulle jag kanske kunna njuta av det. Lite grann. Min äldsta dotter är fyra. Lika gammal som jag var när jag började rida, så kanske är det dags nu, avslutar Linn Frisinger.
Text: Isabelle Brandhofer
Foto: Rickard L Eriksson
