Åtta ögonblick som förändrade Östermalm
Om man frågar en historisk intresserad person om stadsdelens viktigaste ögonblick skulle skiftet från Ladugårdsgärdet till Östermalm (1885) sannolikt nämnas. Eller invigningen av Östermalmshallen (1888). Arkitekturroade hade nog lyft det nationalromantiska mästerverket Engelbrektskyrkan (1914) eller varför inte funktionalismens intåg under Stockholmsutställningen (1930). Kulturmänniskor kan inte blunda för Dramaten (1908) medan idrottsälskare förmodligen pushat för olympiska spelen på Stockholms Stadion (1912).
Poängen: listor av det här slaget alltid är subjektiva. Den här kanske mer än andra.
Här är de i alla fall – ögonblicken som förändrade Östermalm.
1. LASSE BERGHAGEN SJUNGER IN FÄLTÖVERSTEN
Karlaplan, 30 september, 1973. Den gamla ”Gropen” – ett ruffigt kåkområde med plåtskjul och bilverkstäder – har förvandlats till det moderna köpcentret Fältöversten. Horder av stockholmare har tagit sig till invigningen för att kika på det omtalade projektet. Ovanpå gallerian har det byggts 500 nya lägenheter och förutom mode- och matbutiker ryms servicefunktioner som post, bank och försäkringskassa. För två kronor i timmen kan besökarna parkera sina bilar i ett underjordiskt garage.
Stämningen bland gästerna är nyfiken och lite spänd. Inne på Metro möts de av en trallande Thore Skogman. Hos Perssons bokhandel signerar Lars Widding sin nya bok Rovfågeln. På en provisorisk scen har Polisens musikkår uppträtt och kåsören Kar de Mumma hållit tal.
Det råder dock ingen tvekan om vem som är invigningens självklara stjärna. När den 198 centimeter långe vissångaren Lasse Berghagen kliver fram till mikrofonen rör sig folkmassan ditåt. Tre låtar in i setet slår Lasse ett C-ackord på sin gitarr och sjunger de första raderna: ”För länge sen, när jag fyllde fyra år, fick jag en gåva av min far”
Människor ler igenkännande mot varandra. Stämningen mjuknar. När Lasse Berghagen når fram till refrängen sjunger stora delar av folksamlingen med – och känslan är att ”det här med Fältöversten, det kommer bli bra”.
2. FÖRBUDSTIDEN LEDER TILL DEN LEGENDARISKA GROTTAN
Under förbudstiden på 1920-talet skapade staten mängder av restriktioner för att få bukt med det samhällshotande brännvinet. Motreaktionen blev bland annat smuggelsprit och svartklubbar. Stadens i särklass hetaste svartklubb gömde sig bakom en källardörr mellan Grev Magnigatan 3 och 5.
Grotta Azurra – som grundades 1923 av galleristen Arturo Ciacelli och konstnären Elsa Ström-Ciacelli – höll öppet mellan midnatt och fem och officiellt serverades endast sockerdricka. I själva verket hade medlemmarna egna spritskåp och polisen, som gjorde regelbundna razzior, misstänkte att även narkotikabruk förekom i den gamla kolkällaren.
Och visst var Grottan en liberal frizon. En reporter vid tidningen Fäderneslandet rapporterade 1926 om ”herrar av omisskännligt exotiskt utseende”, ”damer som äro tvetydiga” och unga män som ”smeka varandra i varmt brödraskap”.
Dåtidens kändisar älskade svartklubben. En vanlig lördagsnatt kunde gästlistan bestå av Evert Taube, Jussi Björling, Karin Boye och Vilhelm Moberg. Och om någon internationell jazzgigant var på Stockholmsbesök sluta det ofta med några timmars jammande nere i Grottan.
3. DENISE RUDBERG FÅR SPARKEN SOM AEROBICSINSTRUKTÖR
Hjalmar Söderberg, Per Wästberg, August Strindberg. Litteraturhistorien saknar inte skickliga östermalmsskildrare. Men det finns bara en författare vars berättelser om stadsdelen sålts i över fem miljoner exemplar.
Denise Rudbergs yrkesbana fick annars en knackig start. Efter icke avslutade gymnasiestudier testade hon vingarna som massör – tyvärr visade hon sig ha bacillskräck. Bristande punktlighetsdisciplin ledde till att hon fick sparken som aerobicsinstruktör och inte heller som lärare gjorde Denise något större avtryck.
Men efter en skilsmässa satte hon sig ner och skrev. Det visade sig vara en mycket god idé. Romanen Väninnan kom ut år 2000 och blev en stor succé. 25 år och 37 romaner senare är hon Östermalms självklara litteraturdrottning.
I dag arrangeras guidade bussturer där resenärerna får besöka Ejes choklad och andra centrala platser i Denise Rudbergs skönlitterära universum.
4. NÖJESPARKSKRIGET SLUTAR I ÄKTENSKAP
När John Lindgren och Ninni Nilsson gifte sig i Oscarskyrkan den 3 juli 1942
gavs en klassisk Romeo & Julia-historia ett lyckligt slut. Bruden och brudgummen hade stått på varsin sida i ett nöjesparkskrig som pågått i åratal.
Gröna Lund öppnades redan 1883 av tysken Jacob Schultheis. Den första attraktionen var en häst¬driven karusell – men de flesta gästerna gick dit för dansbanans skull.
1924 slog rivalen Nöjesfältet upp portarna, precis på andra sidan Allmänna gränd. De frestade bland annat med berg-och-¬dal-bana. Grundaren Johan Lindgren var en karlakarl som jobbat på sågverk i Norrland, han brukade själv kasta ut gäster som visade tecken på överförfriskning.
Samtidigt hade Schultheis son, Gustaf Nilsson, tagit över Gröna Lund.
Nöjesparkerna hade lite olika framtoning. Grönans gäster var borgerligare medan Nöjesfältet lockade fler ur arbetarklassen. I grunden konkurrerade de dock om samma publik och striden mellan nöjes¬parkerna blev emellanåt smutsig. Nilsson och Lindgren stämde varandra till höger och vänster– om allt från ljudnivåer till rätten att använda olika byggnader. Nilsson lät gräva diken för att försvåra Nöjesfältets arbete, Lindgren kontrade med diverse tvivelaktiga marknadsföringsknep för att locka gäster.
När Johan Lindgrens son John och Gustaf Nilssons dotter Ninni förälskade sig i varandra valde de att hålla relationen hemlig. Som av en slump dog såväl Johan Lindgren som Gustaf Nilsson 1940, båda 52 år gamla. Det innebar också slutet på nöjesparkskriget.
1957 lades Nöjesfältet ned och John Lindgren blev i stället vd för Gröna Lund. Och han kom att leda nöjesparken in i en riktig storhetsperiod.
Vill man fördjupa sig ytterligare i Johns och Ninnis kärlekshistoria rekommenderas filmen Eld och lågor.
5. GABY BORGLUND VÄLJER ATT SATSA PÅ TVÅ KARRIÄRER
Boutiqueägare på Östermalm är ett eget skrå – och ingen personifierar den här unika formen av entreprenörskap bättre än skånskan Gaby Borglund.
1968 var Gaby 20 år gammal och läste juridik på Stockholms universitet. Samtidigt bar hon på ett brinnande modeintresse. När hon inte hade näsan i lagboken ritade Gaby sina egna kläder.
Åren på Nya Elementarskolan för flickor på Kommendörsgatan hade gett henne ett nätverk och en kunskap om vad målgruppen gillade.
Tillsammans med väninnan Gunilla Engelbert lånade hon till aktiekapitalet på 5 000 kronor och öppnade en 30 kvadratmeter stor butik i hörnet Sturegatan och Kommendörsgatan. Tanken var att den skulle heta Bagatelle, men Patent- och registreringsverket meddelade att en tysk köttvarufirma tyvärr hunnit före, så det fick bli Look i stället.
Affärsidén att sälja franskt och italienskt mode till stilmedvetna Östermalmskvinnor visade sig fungera. Viktiga märken under de första åren var Christian Aujard och XXX St Tropez. På 70-talet blev hon först med att ta in Giorgio Armani till Sverige.
Gaby Borglund – som enligt egen utsago begåvats med en rejäl dos överskottsenergi – fortsatte parallellt med juridiken. Under många år arbetade hon som kammarrättsassessor på Riddarholmen. I dag har Gaby pensionerat sig från domarkarriären men hon driver fortfarande Look Boutique, som ligger kvar i samma gathörn som för 57 år sedan men har blivit några hundra kvadratmeter större.
6. MATTIAS LJUNGBERG EXPERIMENTERAR I BAGERIET
Semlan är ett av våra mest folkkära bakverk – vi köper drygt 40 miljoner semlor per år. Så när den prisade konditorn Mattias Ljungberg år 2014 laborerade med nya desserter åt en kompis med restaurangkedja, kändes det naturligt att utveckla fettisdagsbullen. Idén var en wrap som vägde lika mycket som en vanlig semla men med en deg som kavlades ut så tunt att man kunde rulla in grädden och mandelmassan.
Kompisen var tveksam, han tyckte det kändes fånigt, men Ljungberg trodde på sin innovation. Året därpå lanserade han den i stället på Tössebageriet – och succén blev monumental. Instagram exploderade av semmelwraps, tv och tidningar rapporterade om den vågade hybriden och längs Karlavägen ringlade sig kön ibland hela vägen bort till Sibyllegatan.
Semmelwrapen blev också startskottet för en mängd andra varianter: prinsessemla, IPA-semla, kremla, kebabsemla. Ingen har dock lyckats matcha semmelwrapens succé.
7. JOSEF FRANK TVINGAS FLY FRÅN WIEN
Österrikaren Josef Frank träffade sin svenska hustru Anna i Berlin. Hon var social och livlig medan Franks ansågs lågmäld och allvarsam.
Efter giftermålet bosatte de sig i Wien där Frank etablerade sig som arkitekt.
1933 hade hotet från nazisterna vuxit sig starkare. Anna oroades över de antisemitiska vindarna och övertalade sin man att det vore klokt att flytta till Sverige.
I Stockholm fanns Estrid Ericson, som investerat sitt fadersarv i företaget Svenskt Tenn. Hon såg Josef Franks enorma potential och anställde honom. Tillsammans kom de att bilda en oslagbar duo i designsammanhang.
Frank ansåg att dåtidens enfärgade miljöer var ointressanta. I stället framhöll han mönstrens harmoniska inverkan. Den färgglada och kontrastrika inredningsstil han skapade blev känd som ”Swedish modern” och blev oerhört populär, inte minst på Östermalm.
Josef Frank var extremt produktiv. I Svenskt Tenns arkiv finns över 2 000 möbelskisser och 160 mönster och därför kan det än idag, mer än 50 år efter hans död, produceras ”nya” möbler och textilier.
8. KARIN SACHS KLIVER UT I SVERIGES FÖRSTA RULLTRAPPA
Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten. Så kanske fru Karin Sachs tänkte när hon den 20 september 1915 blev tidernas första passagerare i en svensk rulltrappa.
Hennes man, Josef Sachs, hade höga ambitioner med sin skapelse Nordiska Kompaniet. Varuhuset skulle bli en kommersiell och kulturell teater och målgruppen var framför allt förmögna kvinnor. På NK kunde de tryggt strosa och botanisera bland det breda sortimentet, utan att känna köptvång.
Josef Sachs och arkitekten Ferdinand Boberg hade varit på en flera månader lång inspirationsresa i USA för att studera varuhus. En av innovationerna som duon tog med sig hem var självrullande trappor.
Den allra första rulltrappan invigdes för övrigt 1897 i nöjesparken Coney Island i Brooklyn. Och även NK:s rulltrappa betraktades som en nöjesattraktion av vissa. Då och då tvingades man stänga av rulltrappan, eftersom den lockade så många Östermalmsgossar som kom dit med den enda avsikten att nöjesåka.
Text: Hugo Rehnberg
Illustrationer: Lotta Nathorst
