”Grutes gör Östermalm levande”
Solen skiner in genom fönstret på färgbutiken. I rummet intill puttrar en kaffemaskin bakom köpdisken. Curie Adelswärd ursäktar sig och letar efter orden.
– Jag försöker lära mig italienska så alla svenska ord försvinner, säger hon med ett urskuldande leende.
Anledningen till språkskiftet beror på en konstnärlig kursomläggning som inleddes för några år sedan, från oljemålningar till skulpturer i italiensk sten.
– Vi har ett hus i Italien, i Forte dei Marmi, som ligger bredvid Pietrasanta, intill Carrara. Pietrasanta har alltid varit en konstnärshubb. Innan den moderna tekniken med datoriserade modeller gjorde man allt för hand där. Alla stora skulptörer – från Leonardo till Michelangelo – har arbetat där.
Hur var det att börja jobba där de stora mästarna har arbetat?
– Det var en stor inspiration men också lite läskigt. Nu är det mindre skrämmande eftersom jag har jobbat mer med sten. Många konstnärer arbetar med hantverkare som utför det praktiska, men jag ville göra allt själv. Det är tungt, man bär på 40–50 kilo sten och hugger – det är hårt arbete. Men jag tänkte att om jag inte gör det nu, kommer jag inte orka sedan, säger hon.
– Och det lärde jag mig nog från modet egentligen. Man kan inte bara rita en klänning. Du måste veta hur den konstrueras.
Curie Adelswärds stammisstatus inne på Grutes Färg & Tapet är svår att betvivla när man tar klivet in i den lilla butiken. Nils Grute, tredje generationen ägare, häller upp kaffe och plockar fram bullar från Valhallabageriet intill. Hans familj öppnade sin första färghandel 1918 på Hornsgatan.
– Första gången jag upptäckte det här stället var för ungefär 20 år sedan. Jag hade småbarn och ville göra en fototapet i barnkammaren. Sedan är jag konstnär och tycker att det är svårt att hitta bra konstnärsmaterial. Men här finns basgrejer – penslar, spatel, tejp. Det är skönt att komma hit eftersom Nils är så kunnig. Jag kan diskutera grundfärg och bolla idéer, inte bara köpa penslar.
Varför är det här din favoritplats?
– Det här är en kunnig, klassisk fackhandel. En stadsdel som Östermalm blir bra när det finns specialbutiker som drivs med passion. Inte bara kedjor och kaféer, utan variation som gör stadsdelen levande. Det behövs mötesplatser som är till för alla – där en mamma kan komma in för att byta färg i barnkammaren, en byggarbetare köpa material och en tonåring hitta färg för att spraya sin keps. Det blir en dynamisk plats som inte bara är till för en viss typ av folk.
De senaste åren har Curie arbetat alltmer med skulpturer. Dessförinnan var oljefärgen hennes medium. Men karriären inleddes i modebranschens Paris på 90-talet.
– Konsten har jag alltid haft i mig. Mode var mer av ett yrkesval – det var kreativt och roligt. Jag gick en utbildning på Esmod i Paris. Nuförtiden finns så mycket modeutbildningar, men om man ville göra det på riktigt på den tiden så åkte man till Paris. Då tog jag också alla extrakurser i allt som hade med konst att göra. Man lärde sig väldigt mycket utöver mode: färglära, materiallära, komposition, säger hon.
– Sedan jobbade jag som modedesigner, hade ett eget märke och en butik på Norrlandsgatan med en partner. När vi fick barn fick jag mer tid att måla och då fastnade jag. Vi fick ett bra bud på butiken och samtidigt började mode kännas ganska begränsande. Modet är roligt för att det är så dynamiskt, men det är på ett helt annat sätt. Jag ville jobba mer fritt och mindre kommersiellt.
Vad inspireras du av?
– För mig börjar konsten där man inte kan beskriva den med ord. Därför tycker jag inte om när man överintellektualiserar konst. Det viktiga är att betraktaren känner något – och det behöver inte vara detsamma som jag kände när jag skapade verket.
Du var den första som porträtterade prinsessan Estelle. Hur var det?
– Jag fick uppdraget av Statens fastighetsverk. De frågade om jag var intresserad, och det var jag ju förstås. Jag lämnade in en portfolio med några idéer, sedan hörde de inte av sig på över ett halvår, tror jag. Sedan ringde de och sa att de hade valt ut fem konstnärer som fick presentera nya idéer. Då förbättrade jag idén och fick uppdraget. Det är något jag är väldigt stolt över, säger hon.
– Porträttet beställdes för att hänga i Prinsessan Estelles salong på Linköpings slott, eftersom hon är hertiginna av Östergötland. Så vitt jag vet är min tavla det första officiella porträttet.
Flera gallerier har flyttat till Östermalm på sistone. Vilket är ditt favoritgalleri?
– Jag är lite partisk och säger Galleri Glas eftersom de representerar mig, men de gör också väldigt bra utställningar. Men det finns många andra bra gallerier också. Det är fantastiskt att Östermalm har blivit mer av en konstdestination. Det gör också att det blir mer liv på helgerna, med människor i alla åldrar. Hela stadsdelen får mer liv.
Text: Tom Cehlin Magnusson
Foto: Christopher Hunt
