Smäktande toner
Står man i korsningen Dag Hammarskjölds väg och Oxenstiernsgatan är det lätt att missa Berwaldhallen. Utifrån syns bara en stram betongpalissad med sitt namn i versaler – knappt något som antyder att en hel musikalisk värld döljer sig där bakom.
Berwaldhallen är konserthuset som nästan inte blev av. Få svenska byggnadsverk har stötts, blötts och utretts lika länge.
Under 1900-talets mitt hade Radiotjänst, som senare blev Sveriges Radio, allt större behov av en egen, modern konsertsal. Radiokören och symfoniorkestern spelade i olika lokaler, men akustiken och tekniken lämnade ofta mycket att önska. Redan på 1930-talet diskuterades en särskild radiokonsertsal, men planerna sköts länge på framtiden. Igen och igen.
På 1960-talet hade frågan blivit akut och 1966 uppvaktade ledningen dåvarande kommunikationsminister Olof Palme. Företagets läkare framförde bland annat att ”orkestern mår dåligt”. Men det räckte inte med Palme. De följande åren fick både ministrar och politiker besök innan Byggnadsstyrelsen 1971 fick uppdraget att genomföra projektet som då gick under namnet Stora Musikstudion.
Arkitektuppdraget gick till Erik Ahnborg och Sune Lindström vid Vattenbyggnadsbyrån. Ahlborg låg bakom bland annat Dalhalla, Radiohuset och ambassaden i Riyadh medan Lindström ritade Wenner-Gren Center och Svampen i Örebro.
Först 1979 stod den nya konsertsalen klar, alltså 13 år efter de första propåerna. Berwaldhallen ser modest ut från gatan men likt ett isberg gömmer sig två tredjedelar under ytan. Själva konsertlokalen är nedsprängd i berget, av såväl estetiska som praktiska och akustiska skäl. Tunnlar knyter ihop Berwaldhallen med Radiohuset, så att teknisk utrustning enkelt kan flyttas mellan byggnaderna.
Salen fick också en asymmetrisk form för att undvika stående ljudvågor och skapa ett levande klangrum.
”Akustiken i Berwaldhallen är bra, men inte idealisk. Den är för hård i mitt tycke, men man hör bra och orkestermedlemmarna hör varandra bra. Det är en avslöjande akustik vilket präglar orkestern till yttersta precision”, har den idag 98-årige mästerdirigenten Herbert Blomstedt sagt.
Två år efter invigningen tilldelades konserthuset det prestigefyllda arkitektoniska priset Europa Nostra 1981 Diploma of Merit ”för ett anmärkningsvärt känsligt utformat konserthus”.
Trots att Herbert Blomstedt inte uppfattade akustiken som ”idealisk” kom han ändå med åren att omfamna sin arbetsplats.
”Det som gör Berwaldhallen fantastisk är bara till en liten del byggmästaren eller arkitekten, det är framför allt musikerna. Det är de som gjort Berwaldhallen till ett stort namn i musikvärlden. Jag har otaliga och underbara minnen från konserter där”.
Text: Oskar Hammarkrantz
Foto: Bo Söderström/Arne Hyckenberg
