”Josef Franks liv var svårt i perioder”
Stil Lindberg, Carl Malmsten och Sigvard Bernadotte i all ära, men visst trumfar Josef Franks eftermäle dem alla. Den österrikiske arkitekten och formgivaren har kommit att prägla den svenska inredningsstilen i generationer och kanske är han som allra mest uppskattad i dag – snart 60 år efter sin död.
Journalisten Ulrica Sievert, som tidigare skrivit en bok om Josef Franks akvareller, har nyligen utkommit med ”På jakt efter Josef Frank”. Boken bygger på en omfattande samling brev som Frank skrev, i huvudsak till hans fru Annas tolv år yngre kusin Dagmar Grill. Genom breven avtäcks hur Frank själv såg på sitt liv och verk, drivkrafter och drömmar, vänner och fiender. Ulrica Sieverts första kontakt med Josef Frank var i tonåren när hon jobbade extra på Svenskt Tenn och slog in julklappar. Långt senare fick hon en familjekoppling genom sitt äktenskap. Sieverts makes farmor var syster till Dagmar Grill, en kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Frank.
– I breven framgår det att Frank rådfrågade och involverade Dagmar i allt. Men han hade också synpunkter på hennes val i livet och kunde vara ganska rakt på sak.
Josef Frank växte upp i Wien och hade en framgångsrik karriär som arkitekt. Han drev även inredningsfirman Haus & Garten med vilken han nått internationell framgång. Men lågkonjunktur och politisk instabilitet på 1930-talet tvingade honom att söka försörjning på annat håll.
– Han hade redan kontakter i Sverige genom hustrun Anna, och hade ritat ett antal sommarhus i Falsterbo. Dessutom talade han svenska. Men att bo i Stockholm lockade inte det minsta, framför allt
inte om han inte fick några arkitektuppdrag.
1933 tackade han ändå ja till ett första uppdrag för Estrid Ericson på Svenskt Tenn – ett uppdrag
han i breven beskrev som ”det enda”. Men när antisemitismen ökade och Österrike annekterades av nazisterna tvingades paret Frank lämna Wien och bosatte sig i ett av de nybyggda husen på Rindögatan på Gärdet. Samarbetet med Svenskt Tenn fortsatte och kom att pågå i över tre decennier I dag vet vi vilken framgångssaga det resulterade i. I vart och vartannat hem syns i dag spår av Josef Frank – som ljusstaken Vänskapsknuten, tapetklädda skåp, ljusstakar och lampor i alla dess former. Och naturligtvis hans egensinniga, lekfulla mönster.
– Josef Frank var otroligt produktiv. I allt han tog sig för så gjorde han det till hundra procent; möbelskisser, tygmönster, manus, akvareller. Allt finns i stora volymer.
I slutet på 1950-talet gick Anna Frank bort och en tid senare flyttade Dagmar Grill in hos Josef Frank på Rindögatan. När Dagmar dog var breven en del av kvarlåtenskapen, som nu ligger till grund för Ulrica Sieverts bok.
Bland det material du gått igenom, vad har förvånat dig?
– Jag hade sett fram emot att få veta mer om Franks yngste bror Rudolf. De andra syskonen förekommer frekvent i det skrivna material som finns om Frank, men nästan aldrig Rudolf. I de nära tusen breven nämner Frank honom bara i en enda mening, och då som ’min bror’, inte ens vid namn. Jag har aldrig fått reda på varför de sa upp kontakten.
Hon pausar.
– Det märks att Franks liv var väldigt svårt i perioder, det har varit sorgligt att läsa. Förintelsen har kommit nära. Och han är väldigt självkritisk i sitt yrkesliv. Men det finns också perioder när han verkar vara mycket nöjd med sig själv, han menar att han kan bäst och att alla kopierar honom.
En annan aspekt av Josef Franks liv, som Ulrica Sievert grävt djupare i, är hans skrivande. Frank skrev flera bokmanus, teaterpjäser och ett libretto till en opera.
– Jag kände till hans manus sedan tidigare, men i breven framgår det att han hade höga ambitioner med sitt skrivande, det var inte bara ett tidsfördriv. Han kontaktade flera förlag, utan större framgång.
Du skriver att Josef Frank såg sina mönster som en bisyssla, ändå är det just dem vi förknippar honom mest med i dag?
– Han visste att mönstren var vackra och att han var skicklig rent tekniskt. Mönstren var en inkomstkälla, inte minst under andra världskriget när han levde i exil i New York. Men han ville nog hellre bli sedd som en arkitekt än som en man som jobbade med inredning och ritade blommiga tapeter.
Text: Gabriella Kvarnlöf
Foto: Interiör Svenskt Tenn, brev Gustav Ahlgren, porträtt Ulrica Sievert av Molly Bergström, Josef Frank privat
